mammaagnez

Jag vet inte vem du är
hur du ser ut,
hur du pratar
hur vacker du är när du sover.

Jag vet ingenting.
Om åtta veckor får
jag träffa dig för första gången.
Plötsligt känns åtta veckor så långt bort.

Varför måste jag vänta så länge,
har väntat åtta månader på att få
träffa dig.
Få se vilken färg du har på ögonen,
vems näsa du har fått,
vad du har för färg på det lilla hår du har.
När du greppar tag i fingret och suger på det,
när du gnyr för att du är hungrig,
eller vill ha kärlek.

Mitt lilla barn, min solstråle, mitt allt,
jag längtar så efter dig!
Det känns så overkluigt att du snart är här!

Ser din säng, snuttefilten som du har fått,
alla kläderna som ligger ihopvikta och
insorterade i storlekar,
de 2 bjölpaketen som jag köpte här om dagen
på en vanlig mat affär.

Känslan av att ta dom och gå fram och betala, var
ovan, skum på något vis.

Ser bilden på dig, som står inramad vid din lilla
natt lampa, och vet att du snart är här.

Känner dina sparkar,
som om du försöker säga att
snart är jag här,
snart mamma, vänta bara lite till.

Pappa längtar också efter dig,
ibland kan han ligga och lyssna på dig,
känna hur du rör dig,
han kan ligga så i flera timmar.
Och bara vänta...

Men det är just den,
väntan,
som är så jobbig.

Väntan och längtan efter något man
älskar så oerhört mycket! <3