Måndag
det första steget på min fosterdiagnostik.
Min största skräck är nålat.
Och trors att de är de,
så klarar jag av att pierca mig.
Anyways, jag fick bedövning,
för att slippa känna sticket.
Och jag trodde att jag skulle
slippa panikattackerna.
Men ikke.
När hon hade börjat göra rent bröt
jag ihop och grät.
Tur hade jag att Tony fanns med mig.
Han försökte lugna mig, förhindra paniken
som jag kände växte både inom mig,
och i mina ögon.
Hon sa att hon skulle sticka.
Då började jag skrika nej jag vill inte, och
kollade bort.
Hon sa att hon snart var klar.
Fyllde upp de 7 rör med blod som hon skulle ha.
Sen sa jag att jag inte tyckte om henne,
men då hade jag fortfarande panik, så hon tog mig med
en nypa salt hoppas jag.
Hehe, inga fler blodprov på mig såvida det inte handlar
om liv och död.
den 22/11/11 ska jag på ultraljud.
Se om det finns nåt hjärtslag.
Det kommer bli magiskt.
Bara 2 veckor kvar bebisen, håll ut!
Kram Agnez
